Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
På måndag tillkännages vinnarna av Augustpriset. Vilka författare som tar hem priset har vi ingen aning om, men en sak är redan avgjord. Vinnaren i barn-ungklassen kommer att få minst uppmärksamhet. I artiklar, tv-soffor och intervjuer lyfts den skönlitterära författaren fram, liksom fackboksförfattaren, medan barnboksvinnaren i bästa fall nämns i en bisats på slutet.
Varje år gnisslar barnboksvärlden tänderna över osynliggörandet, och det är inte bara i Augustsammanhang som de drar det korta strået i kampen om uppmärksamheten. Vuxenboksförfattarna dominerar i Babelsoffan, i DN:s Boklördag och Vi Läser.
Jag skriver själv för barn och under författarbesök är den vanligaste frågan: ”Är du en kändis?” ”Om du behöver fråga vet du nog redan svaret”, svarar jag. Och jag är inte ensam om att kunna röra mig ostörd på gatorna. Nästan alla levande barnboksförfattare är okända. Egentligen är det märkligt. Barnboksförfattare dominerar bibliotekens utlåningsstatistik, och en genomsnittlig barnbok säljer bättre än motsvarande vuxenbok. Ändå är vi så förtvivlat anonyma. Varför?
En förklaring är att vi är för produktiva. Barnboksskapare som Fabian Göranson eller Per Gustavsson badar i Augustnomineringar, men de släpper en bok i halvåret. Det gör inte böckerna sämre, men det blir inte en händelse som när Steve Sem-Sandberg skrider ner från berget vart fjärde år för att tillkännage sitt nya verk.
Men framför allt handlar det nog om själva författarna.
Jag känner många RIKTIGA författare, och jag har alltid slagits av skillnaden mellan dem och oss. Barnboksförfattare är ödmjuka, vänliga och så förtvivlat förnuftiga. Vi skulle aldrig drömma om att kalla en kritiker för fitta. Tanken på att bilderboksskaparen Sara Lundberg skulle dödshota Victor Malm för hans sågning i Expressen är absurd.
Vuxenboksförfattare däremot? Yviga och megalomana.
Barnlitteraturen har ingen Aase Berg, ingen Elis Monteverde Burrau eller Amanda Romare.
Så har det inte alltid varit. Kerstin Thorvall, drottningen av extraversion, slog igenom som ungdomsboksförfattare. Astrid Lindgren slungade sig ut i debatten och förläggare talar nostalgiskt om hur Lennart Hellsing brukade sitta på förlaget och hålla låda med en cigg mellan fingrarna, iförd kycklinggul kostym.
Skulle samma förlagskontor ens släppa in en sådan särling i dag?
Det är omöjligt att tänka sig Stig Larsson som förskollärare.
Dagens barnboksförfattare hålls i hårdare koppel. Kanske för att föräldrar numer är räddare om barnen, de ska skyddas från det vilda. En arbetsplats för oss är ofta skolor och förskolor – via författarbesök – och den miljön inbjuder inte till excentricitet. Det är omöjligt att tänka sig Stig Larsson som förskollärare.
Skolbesök är också en lektion i ödmjukhet. När du sitter i ett lärarrum och väntar på att möta klassen och än en gång får höra: ”Jaha? Och var är du vikarie nånstans då?” från en insläntrande lärare är det svårt att bli hög på sig själv. Barnboksförfattare kan i perioder vara i skolor tre, fyra dagar per vecka, medan många vuxenförfattare bara möter publik enstaka gånger per år. Istället umgås de med varandra och bygger en ekokammare där litteraturen alltjämt är störst av allt. På en fest nyligen hörde jag en halvdan vuxenboksförfattare kalla en lika halvdan kollega för ett ”geni”. Jag drabbades av akut avundsjuka.
Ingen har kallat mig för geni, av goda skäl, men har någon nu levande barnboksförfattare kallat en annan barnboksförfattare för geni? Antagligen inte. Vi är för förnuftiga för sånt.
Och förnuftiga människor gör sig väldigt dåligt i en talkshowsoffa.
Andreas Palmaer är författare och manusförfattare.
