Bakhållet på Volodymyr Zelenskyj i Vita huset. Fjäskiga visiter från Keir Starmer och Emmanuel Macron, nu senast även i sällskap av bland andra Mark Rutte, Giorgia Meloni och ”Trumpviskaren” Alexander Stubb. Kamratligheten med Vladimir Putin i Alaska.
Donald Trumps omdaning av den globala ordningen har redan bjudit på ett antal scener som etsat sig fast. En annan syntes i söndags i den amerikanske presidentens frånvaro: Xi Jinping, Vladimir Putin och Narendra Modi skrattade ikapp.
I dagarna är det 80 år sedan Japans kapitulation i andra världskriget och Kinas ledare bjuder till fest. Hans ryske motpart är där i en vecka. Även Modi har alltså vägarna förbi, liksom Recep Tayyip Erdogan. Och på onsdag anländer också Kim Jong-Un.
Bakom Donald Trumps attacker på Europa finns en slug strategi, hävdas det emellanåt: Han ser hotet från Kina och vill flytta USA:s fokus från Atlanten till Stilla havet, helst helt isolera Peking.
Men det handlar mer om önsketänkande än analys.
Visst ogillar Trump de kinesiska handelsöverskotten. Men han verkar inte ha mer emot dem än Europas, Japans eller andra allierades.
Insikten att Peking utgör en rival, ett potentiellt hot, finns brett i det amerikanska säkerhetspolitiska etablissemanget. Joe Biden använde tullar för att skapa incitament att flytta produktion från Kina till andra länder i Asien, och stärkte USA:s militära allianser.
Donald Trump slår i stället mot alla. Han har lyckats splittra sina allierade – och ena diktatorerna.
Resultatet är att Modi myser hos Xi. Länderna ska nu vara ”partners, inte rivaler”.
Ja, inte bara dem. Att Peking och Moskva har en god relation är ingen nyhet. Men Indien – världens största demokrati trots Narendra Modis alltmer auktoritära styre – har länge haft ansträngda relationer med Kina och setts som en nyckelspelare i Washingtons försök att begränsa Xi Jinpings regionala maktambitioner. Det är också till Indien som Apple har flyttat allt större delar av sin tillverkning av Iphones när det blivit riskfyllt och dyrt att ha den i Kina.
Nu har Trump i stället intensifierat handelskriget också med New Delhi. Officiellt beror det på att att indierna köper olja från Ryssland, men mer sannolikt handlar det om att de inte vill ha spannmål från USA. Trump vill ju för övrigt själv helst göra business med Moskva.
Resultatet är att Modi myser hos Xi. Länderna ska nu vara ”partners, inte rivaler”.
Man ska inte överdriva enigheten bland Xis gäster. Rivaliteten mellan Kina och Indien kommer säkert att blossa upp igen. Historiskt har också Moskva och Peking varit ovänner. Ryska kärnvapen är fortfarande riktade mot Kina, avslöjade Financial Times häromåret.
Vad Xi, Putin och Modi har gemensamt är att de gillar att Trump river den gamla, regelbaserade internationella ordningen. Den nya ”multipolära” världen ger dem nämligen sådana fantastiska möjligheter, för den styrs inte av regler, utan av den starkes rätt och de storas dealande.
Den gör det möjligt att tvinga fram eftergifter från de små, ja till och med rita om kartorna så att de passar bjässarna bättre.
Vad drar vi i Europa för slutsatser av detta?
En europeisk styrka är snart redo att skickas till Ukraina vid en fred, deklarerade Ursula von der Leyen på söndagskvällen, några timmar efter att hon landat i Bulgarien efter en misstänkt rysk störningsattack – och lade till att allt backas upp av Washington.
”Donald Trump har försäkrat oss att amerikanerna kommer att finnas med i bakgrunden, det har bekräftats flera gånger”.
Det måste kännas tryggt.
Läs mer:
DN:s ledarredaktion: Så här kan politikerna spara tusenlappar åt barnfamiljerna
Isobel Hadley-Kamptz: Antisemitism används som slagträ mot progressiva
