Bebisspråk mellan vuxna är vanligare än man kan tro. Men vad är det egentligen? Det handlar inte om hur små barn pratar, utan om ett särskilt sätt att tala: långsammare tempo, högre tonläge och utdragna vokaler. Ofta används det av vuxna som pratar med barn eller husdjur – men också i romantiska relationer.
– Min teori är att man vill skapa lekfull kontakt med sin partner. För vissa kan det också vara läkande, särskilt om man inte riktigt kunde vara barn när man var liten. Då kan bebisspråket bli ett sätt att bearbeta gamla erfarenheter, säger Kalle Norwald, sexolog och psykoterapeut.
Men barnsligt språk kan fylla fler funktioner än så. Camilla von Below, psykolog och forskare vid Stockholms universitets psykologiska institution, menar att fenomenet är tätt kopplat till anknytning och tillit i nära relationer.
– I romantiska parrelationer testar vi det som är exklusivt för det lilla barnet med sin förälder. Man gör saker som man inte riktigt kan göra i andra relationer, som att titta varandra i ögonen länge eller prata bebisspråk. Det är en del i det mänskliga att skapa en relation där personen inte är utbytbar, säger hon.
Att i en parrelation leka med röster och roller kan vara ett sätt att pausa vuxenlivet för en stund och skapa närhet. Men det kan också väcka irritation – särskilt om bara den ena parten uppskattar det.
– Jag har träffat par där den ena älskar bebisspråk och den andra hatar det. Då kan det bli ett mönster där den ena retas och den andra känner sig nedvärderad. Det handlar om respekt gentemot partnern, säger Kalle Norwald.
Precis som med allt man gör tillsammans i en romantisk relation krävs ömsesidig respekt.
– I värsta fall kan det bli så att någon tvingas in i en sårbar och hjälplös position. Det krävs samtycke även i det här för att det ska kunna bli en rolig lek, säger Camilla von Below.
När båda är med på noterna kan bebisspråket fungera som en spegling – ett sätt att visa att man ser och bekräftar varandra. Då blir det snarare ett tecken på respekt än tvärtom.
Men i intima situationer kan det bli problematiskt.
– De flesta vill bli sedda som vuxna i sängkammaren. Om den ena parten tar med bebisrösten dit kan det bli svårt att mötas sexuellt, säger Kalle Norwald.
Camilla von Below håller med:
– Det tar bort vuxendimensionen. Om du tar till bebisspråk när din partner vill prata med din vuxna sida, då kan det bli problem.
Talstilen kan också bli ett försvar, enligt både Kalle Norwald och Camilla von Below, genom att undvika att prata allvar i relationen när det känns jobbigt eller obekvämt.
– När någon börjar prata bebisspråk är det väldigt svårt att kräva något av personen. Det kan bli ett sätt att avsäga sig ansvar i en situation, säger Camilla von Below.
Forskning visar att de som haft en trygg anknytning som barn har lättare att uppskatta bebisspråk i vuxen ålder. Men även de som inte haft det kan använda bebisspråket som ett medvetet sätt att visa sårbarhet, berättar Camilla von Below:
– I vissa studier var det så att de med trygg anknytning från barndomen känner mer positivt inför att prata bebisspråk. Men det kan också vara så att någon som inte haft det gör det för att äntligen få visa sig sårbar.
Bebisspråket förekommer ofta tidigt i en relation, i det andra stadiet av anknytningsfasen. Då försöker man skapa närhet och visa att den andra inte är utbytbar.
– Man ger varandra otrolig uppmärksamhet och signalerar att man är beredd att vara sårbar, men också att ta hand om den andras sårbarhet. Det kan till och med vara ett sätt att prova om relationen fungerar, genom att testa om man kan få till det där lekfulla, säger Camilla von Below.
Om bebisspråket fortsätter långt senare i relationen behöver det inte vara något fel – så länge båda trivs med det.
– Däremot kan man behöva fundera över om man också har andra sätt att visa sig sårbara inför varandra, säger hon.
Vad gör man om man blir obekväm när partnern pratar bebisspråk?
– Chockerande nog så handlar det om att prata om det, säger Kalle Norwald och skrattar.
– Många par är rädda för att skapa dålig stämning och väljer att bita ihop. Men min kliniska erfarenhet säger att det oftast blir värre då. Man utvecklar en större frustration och kanske till och med hat mot sin partners beteende. Långsiktigt är det mycket smartare att ta upp det, säger han.
Läs mer:
